Konflikterna mellan markägare och rennäring är ingen ny företeelse. De började redan i slutet på 1700-talet när rennäring kommit in och etablerat sig i landskapet. Trots domar i Råndalen och i Vemdalen på 1930talet så var det först på 1960-talet som "strövrensproblemet" blev mer omfattande.
.
Men för att förstå historien behöver avvittringen förklaras.
Den har ofta utpekats som ett sätt att kolonisera fjälltrakterna, men ingenting kan vara mer fel. Saken är den att fjällbygderna varit befolkade av fjällbönder under mycket lång tid. Fäbodkulturen fanns redan under medeltiden och visar att markerna var väl nyttjade tidigt. Åtminstone sedan 1600-talet fick fjällbönder nybyggarrättigheter och betalade skatt för sina marker. Storleken var oftast beräknad så att två familjer skulle kunna få sin utkomst från dessa.
Den stakades dock inte ut på marken utan det blev avvittringens huvuduppgift, att skilja statens mark från privat sådan., . Vid starten stakades renbetesfjällen först ut och sedan de privata markerna och statens del blev det som blev över. Något enstaka nybygge tilläts också i Härjedalen.
Men samebyn var ändå inte nöjd utan beklagade sig över avsaknad av vinterbete som enligt dem inte medtagits. Kungl. Maj:t beslutade då, i slutet på 1800-talet, att inlösa ett antal fastigheter och under hot om expropriation inlöstes Högvålen, Ränningsvallen,Sörvattnet och Kölosen. Och de självägande fjällbönderna var över en natt arrendatorer på sina egna hem och gårdar.
Det här var ett övergrepp som saknar motsvarighet i svensk historia efter brukens tid. Denna form av tvångsinlösen av privat egendom till förmån för rennäringen fortgick långt in på 1900-talet.Och det efterlämnade förstås en oändlig bitterhet hos dem som råkade ut för det
I slutet på 1960-talet och framåt började rennäringens intrång skapa stora problem i Lofsdalen, Tännäs, Glöte , Råndalen m.fl. På 1970-talet bildades en grupp som kallades Tännäs-Idre gruppen.
Den skulle komma fram till en lösning på strövrensproblemet, som det kallades. Dåvarande lantbruksnämndens rennäringsdelegation ansåg det lämpligt att då (1974) höja högsta renantalet för Tännäs sameby från 2.000 till 5.000 renar som högsta antal under en begränsad tid, trots att tjänstemannaförslaget löd på 3.500. Ett ytterligare steg togs 1982 då gränsen fastställdes till 5.000 renar. TIG åstadkom vissa arrenden av renbetesmark, både för sommar- och vinterbete.
Men problemen med mängder av ren utanför renbetesfjällen var stora i hela Härjedalen och 1987 bildades Härjedalens markägareförening med uppgift att i domstol utreda vilken rätt till renbete (s.k. sedvanerätt) som kan finnas. Den 20 september 1990 lämnade markägarna in sin stämningsansökan och när högsta domstolen vägrade prövningstillstånd den 29 april 2004 var det fastslaget att i Härjedalens kommun finns ingen avtalsoberoende rätt till renbete.
Samebyarna Tåssåsen, Handölsdalen och Mittådalen har därefter tecknat avtal med privata markägare om renbete. Det betyder inte att det är problemfritt, på senare tid tycks dels antalet renar som samebyarna håller ha ökat och ordningen varit sämre. Mellan dessa samebyar och markägarna finns det ändå kommunikationskanaler som fungerar. Ruvhten Sijte har som enda sameby vägrat att ens diskutera avtal och än mindre bry sig om domen. Samebyn har ingen rätt att ha renar på privata marker någon tid alls under året.
Med vår hemsida vill vi förmedla fakta omkring renbetesfrågor i Härjedalen och sprida kunskap om renbetesdomen och, givetvis, informera om aktuella händelser. Just nu har vi inga kommentarsfält, men det kommer länge fram.
Styrelsen
Härjedalens markägareförening